Not Even Death Can Do Us Apart

Allhelgonaafton… Samhain… de dödas natt. Den natt de avlidnas själar befrias och vandrar bland de levande. Den enda natt på året han skulle kunna träffa sin älskade. En kort natt, ett ynka ögonblick på ett helt år. Så grymt. Han ökade på stegen, ivrig att nå fram till kyrkogården före midnatt, så han kunde förbereda för Ians ankomst. Kyrkogården låg tom och ödslig. På enstaka gravar fladdrade lyktor och kastade ljus och skugga över nybundna kransar och blombuketter. De festa gravarna var dock så gamla att de själar som bebodde dem inte längre hade någon kvar i livet som mindes dem. Han gick fram till den bortersta och ställde ner lyktan bredvid stenen. Än en gång läste han inskriptionen som huggits i i den kalla stenen:

IAN YUNG
1973-1992
BELOVED

Han bredde ut filten och satte sig på den, lutade ryggen mot gravstenen. Han öppnade vinflaskan han tagit med sig och hällde upp lite i ett glas. Han höll upp det mot månen i en högtidlig skål.

"Ian, min älskade," sa han högt. "Inte ens Döden kan skilja oss åt!"

I fjärran hörde han det avlägsna ljudet av kyrkklockar. Midnattstimmen. Spöktimmen. Äntligen.

Marken under honom skakade, och sprack upp i en lång reva. Han log när han såg den välkända handen komma upp ur jorden, följd av den andra, så det svartrufsiga huvudet. Så såg han åter in i sin älskades ögon. Ian Yungs stora, svarta ögon. Han log och tog en klunk vin. Gengångaren hävde sig upp ur graven till midjan, och de mötte varann halvvägs. När Ian hungrigt pressade sina läppar mot Emiles, lät denne den varma röda vätskan rinna i sin älskares mun. Ians hud färgades svagt röd då vinet rann genom hans kropp.

"Min älskade!" mumlade Emile, men tystades snabbt av Ians ivriga mun.

Kalla, fuktiga fingrar grep om hans kinder, en kall, våt tunga gled in i hans mun. Han kände smaken av jord och av kött som blivit gör gammalt. Instinkten sa åt honom att spotta, men istället besvarade han sin döde älskares kyss, och smekte dennes smutsiga kropp och hår. Ian drog sig bakåt, och Emile ryste motvilligt när han såg de avsmalnande ögonen lysa mot honom i mörkret. De tunna, svarta läpparna drogs till ett grin, de vassa tänderna blänkte. Gasten tryckte ner honom mot marken, tvingade honom att sätta sig med ryggen lutad mot gravstenen. Den var kall och hård, trots jackan. Ians stela fingrar rörde sig över Emiles bröstkorg, knäppte upp knapparna i skjortan, och smekte den varma huden, tryckte sig mot den som för att låna av dess värme. Nattkylan omkring dem var varm jämfört med den köld som ångade från Ians kropp. Emile slog armarna om honom för att ge honom ett ögonblicks värme.

"Min älskade," viskade han innerligt.

Ians läppar slöts om en styvnande bröstvårta. Kylan i kombination med den lekande tungans beröring fick Emiles kropp att reagera starkt. Han stönade högt när Ian sökte sig neråt och lekte med hans navel. Händerna fumlade med blixtlåset i jeansen, öppnade dem, och så hisnade Emile då den iskalla, leriga handen grep om hans hettande, bultande lem. Istället för att mjukna och krympa av kylan, stegrades hans åtrå för var gång Ians hand rörde sig upp och nerför hans stånd. Han lutade sig mot gravstenen och flämtade. Ians mun, kall men våt, slöt sig om honom, och han skälvde till. Det kittlade och pirrade i kroppen. Hans döde älskare slukade hans manlighet i ivriga tag och aktade sig noga för att komma åt sin skatt med de vassa tänderna. I och med att han var död led han inte av någon kräkreflex, utan kunde ta in hela längden ända ner till roten. Hans mun var våt och len och ljuvlig, precis som när han levde, men till skilland från då var det inte en våt och varm ljuvlighet Emile begravde sig i, utan en kall och våt och starkt lockande avgrund. Emile vred sig på marken och kved. Ians mun var som en skogstjärn; den lockade och drog, frestade honom att sjunka ner i dess svala djup, hetsade honom, slet honom mot dess löfte om fullbordan och vila. Ians tunga kittlade den känsligaste punkten, och Emile skrek rakt ut i den kyliga luften och klamrade sig fast vid gravstenen, vred sig och krökte sig nästan i brygga för att tränga djupare. Han fick tårar i ögonen då hans heta flöde fyllde och värmde Ians strupe. Den döde drack hans safter girigt, som om det varit ett livselixir. Emile sjönk flämtande ner på marken och drog sin älskade intill sig, kysste den kladdiga munnen, ogenerat snyftande. Ian lade händerna om hans kinder, torkade bort Emiles tårar, och log mot honom, ett oväntat ömsint leende för att komma från någon som inte längre kunde känna något. Han höll om Emile, tryckte honom så tätt intill sig att han kunde uppfatta de häftiga hjärtslagen och den tunga andningen hos den levande. Motvilligt drog han sig bakåt och gav Emile en mjuk kyss på pannan. Emile suckade djupt då Ians kropp började bli alltmer genomskinlig, allt mer konsistenslös att röra vid. Den timme de fått var till ända.

"Jag kommer aldrig att sluta älska dig," viskade han.

Ian log vemodigt.

"Jag väntar på dig…"

Den dödes röst var tunn och hes, lät mest som en susning i vinden. Emile log genom tårarna, unnade sin älskade ett sista minne av lycka innan hans gestalt försvann in i mörkret. Jorden på hans grav låg orörd och grästäckt, som om den inte rubbats för bara en timme sen. Det kändes som ett hån mot deras kärlek. Emile reste sig med en suck, rättade till sina kläder, och plockade ihop sina saker. Han tömde vinflaskan över Ians grav.

"Vi ses igen, min älskade," sa han tyst.